Japanese chin
Historik
Japanese chin är en av de många trubbnosiga raser som har sitt ursprung i Asien. Rasen omnämns först under 700-talet, då i Korea. Man tror också att de ägdes av kejsarfamiljerna i Kina och Japan. I Skandinavien har denna lilla älskliga ras överraskande nog aldrig tillhört de populäraste dvärghundsraserna. Som mest har det registrerats kring 100 valpar per år. Det har kontinuerligt importerats hundar från England, USA och indirekt har också japanska blodslinjer kommit in.
Användningsområde
Den är en utpräglad sällskapshund som även har visat framgång inom agility och lydnad.
Hälsa
Japanese chin är en ras med normal livslängd på 10–12 år, eller äldre. På enskilda individer har påvisats patellaluxation (lösa knäleder), blåsljud på hjärtat, epilepsiliknande anfall eller trånga andningsvägar. Seriösa uppfödare använder bara friska avelshundar, vilka är fria från hälsoproblem och där avkomman därför har goda förutsättningar till ett friskt liv. Som alla plattnästa, kortskalliga hundar har rasen ont av stark värme och extrem kyla.
Egenskaper / Mentalitet
Rasen är en underbar sällskapshund med lite kattlikt beteende. Den vill gärna sitta högt och tvättar sig ofta som en katt i ansiktet med frambenen. Den älskar att vara med familjen i allt vad dom företar sig och passar inte där den måste lämnas ensam hemma längre stunder. Den är raspräglad och är lycklig om den får umgås med sin egen ras med sitt speciella beteende. Japanese chin är inte en skällig ras och den jagar inte.
Storlek och utseende
Mankhöjd för hanar är ungefär 25 cm och tikar är något mindre. En kvadratisk dvärghund med högt ansatt svans, buren över ryggen, ganska kort hals, stort runt huvud med hängande öron, mörka, runda ögon, trubbig nos med uppsvängd haka och väl utfyllda noskuddar (överläppar). En rekommendation finns att sundheten ska premieras framför storleken.
Pälsvård
Japanese chin finns i två färgkombinationer; vit/svart och vit/röd. Pälsvården är inte krävande. Det räcker att kamma igenom pälsen en gång i veckan. Se upp med håret bakom öronen som kan tova sig. Rasen kan dock fälla rätt mycket, så den som vill ha en icke fällande hund ska nog välja en annan ras.
Text hämtad från: Svenska kennelklubben